claude

Sitter med mina skitiga fötter (varmvatten beredaren har pajat) vilandes på skolböckerna som ligger o dammar på bordet (jag har prov på torsdag) o jobbar mig neråt i min 2 kilos (!) lösgodis som jag fraktade med mig från långa landet falukorv.
Ja, två jäkla kilo. Eller nej, jag vill inte föra er bakom ljuset.. 1,8 kilo. 112 svenska kronor.. 5,90/hg.
Varje gång jag ser på min lille bebis (påsen, för den dönick som inte förstod) så är det något som kittlar till i hjärtat o mungiporna dras likt små magneter mot öronen.

---

Sådär långt kom jag för två dagar sedan, upptäckte nu att det sparats i utkast.
Det är ungefär så långt jag kommer varje gång, ett par meningar. Likadant med mail. Per che? Non lo so...
Anyway.
Jag är sådär kittlande lycklig idag. Det ösregnar ute efter att ha varit näst intill 30 grader för en tid, plus att jag har mitt första "test" (mest check för att se vad vi behöver jobba på) i kursen idag. Så egentligen går det inte ihop.
Men ni vet när man bara känner sådär att man nästan bumbibjörn-likt studsar fram o ler åt allting o det är som att allting är lite vackrare o lite roligare än vanligt.
Under påsk helgen var jag ju hos mormis, och jag okej en natt hos Emelie. Det var fantastiskt och kunde inte ha kommit mer lägligt på något sätt. Tro mig.
Men på något underligt sätt så började jag le sådär okontrollerat när jag landade på Malpensa och reste mig upp för att ta ner handbagaget o såg att den italienska kvinnan som suttit framför mig suttit med solglasögonen på.
Jag var tillbaka. Jag var hemma igen.

Det är lite så det känns nu. Jag har startat ett liv här nu, på alla olika fronter så har jag nu en italiensk version av mitt liv. Sedan kan jag ibland, när jag sitter på min stjärt, lyssnar på musik o filosoferar, jämföra de olika kategorierna med de svenska verisionerna. Det är rätt underhållande.
Men missförstå mig inte älskade ni, jag vill inte stanna en stund längre än jag har tänkt mig, ånej.
Jag fruktar redan majmånad då mitt liv kommer börja brytas i bitar, som när man tar första tuggan i ett kex o allt börjar brytas sönder i större eller mindre bitar.
Somliga ting som är stationerade i Italien, här i Milano, kommer jag ha kvar tills jag överger det.
Men mina nära o absolut kärste kamrater avslutar sin tid.. Och skillnaden med dessa jämte när man sa toodiloo till nära o kära hemma, är att man inte vet när man ser dem igen.
Hade jag ett samtal med Mama Ash härom kvällen över en röding om hur de man har här blir så mycket starkare än när man vanligtvis får nya vänner, de inte bara är vänner, de är likt ens familj också. Ens stenar som håller en på plats på någe vis.
Och värst av allt, man vet aldrig när man får se varann igen. Man bor i helt olika delar av världen.
Som möjligt känt så är Katja Claude Klefbeck även absolut värdelös på farväl. Då menar jag Fullkomligt värdelös.
Så hur jag ska få ihop det vette katten. Får väl ty mig till det jag har kvar här..

Borde nog bläddra lite i min italienska bok nu.. bra grej.